Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


tömmarna och drogo dem åt sig. Andra gingo fram till gränsmärket, grepo kraftiga tag i pålar och höllo sitt eget märke till reds. De hade så ofta gått omkring gränserna till denna inmutning, att de nu skulle ha kunnat göra det med förbundna ögon. Polistjänstemannen höjde sin hand. De väntande kastade av sig sina överflödiga pälsverk och filtar, rättade på sina bälten och stirrade på honom med spänd uppmärksamhet.

»Giv akt!»

Sextio par händer drogos ur vantarna, och lika många par mockasiner trycktes hårdt mot snön.

»Nu!»

De störtade tvärs över det vidsträckta området och rundt om dess fyra sidor, satte upp märken i alla hörn och rusade sedan nedåt midten, där de bägge centralpålarna skulle placeras. Därefter sprungo de ner till slädarna på det tillfrusna vattendraget. Där blev ett larm och ett myller. Slädar stötte ihop med varandra och hundspann trasslade in sig med varandra, morrande, gläfsande och med rest ragg. Den smala ån var till trängsel fullpackad med denna kämpande massa. Slag med såväl snärtar som tjockändar av de väldiga hundpiskorna regnade opartiskt över både människor och djur. Och för att röran skulle bli än värre hade var och en av dem som deltogo i striden en flock kamrater, som ville hjälpa dem till rätta. Men så småningom lyckades den ena släden efter den andra arbeta sig lös och gled ur sikte i mörkret från de höga stränderna.

Jack Harrington hade förutsett detta oväsen, och han väntade vid sin släde tills tumultet hade lagt sig.