Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Louis Savoy visste, att hans rival var mera bevandrad än han i konsten att köra hundar, och därför följde han exemplet och väntade, även han. Det bråkiga sällskapet hade redan kommit utom hörhåll, då de begåvo sig i väg, och de hade rest väl sina tio mil eller så nedåt Bonanza, innan de hunno upp de andra, där de färdades framåt i en enda tätt packad rad. Nu hördes där ej något oväsen, och det fanns icke heller någon utsikt att kunna köra om varandra här. Slädarna höllo sexton tum mellan medarna, och vägen var aderton tum bred. Men vägen var så hårdt tilltrampad genom trafik, att den liknade en ränna med fotshöga kanter. Och på ömse sidor sträckte sig stora vidder av mjuk snö. Om någon körde in på dem för att komma förbi de övriga, skulle hans hundar nödgas vada ända upp till buken i snön och skrida framåt med snigelns långsamhet. Därför höllo sig alla de tävlande tätt intill sina slädar och väntade på bättre tillfälle. Ingen förändring i situationen inträffade under de återstående femton milen nedåt Bonanza och Klondyke till Dawson, där Yukon uppnåddes. Här väntade det första hundombytet. Men fast beslutna att köra det första spannet tills det stupade, om så skulle behövas, hade Harrington och Savoy låtit placera sina friska dragare ett par mil bortom de andras. Under den förvirring, som uppstod vid ombytet, körde de förbi halva antalet av de övriga. De hade möjligen trettio före sig, då de körde ut på Yrkons breda yta. Här skulle kraftprovet ske. När floden frös på hösten, hade en milslång sträcka öppet vatten lämnats mellan två väldiga isbäddar. Denna sträcka hade först nyligen frusit till, ty det var stark