Han tycktes vara förföljd av en gemen otur. Han gjorde upp med vederbörande parter, att han skulle transportera whisky över tullgränsen på vanskliga och okända vägar, förlorade sina infödda vägvisare och fick redan den första foran konfiskerad av den ridande polisen. En massa andra olyckor bidrogo att göra honom bitter till sinnes och hänsynslös i sitt uppträdande, och han firade sin ankomst till Lake Bennet genom att formligen terrorisera lägret i tjugo timmars tid. Men då togs han om hand av ett helt sällskap guldgrävare, som befallde honom att göra sig osynlig. För dylika folksamlingar hyste han en hälsosam respekt, och han åtlydde befallningen med så stor skyndsamhet, att han oförvarandes råkade bege sig av med en annan mans hundspann. Detta var emellertid liktydigt med att stjäla hästar i blidare klimat, så att Montana-Kid icke vågade färdas annorstädes än på höjderna förbi Bennet och nedåt Tagish, och han slog icke läger förrän han hade kommit drygt hundra mil norrut.
Nu hände det sig så, att vårbrytningen var i annalkande, och många av Dawsons förnämsta män voro på väg söderut över den sista isen. Alla dessa mötte han och talade med, och han antecknade deras namn och besittningar, och så for han vidare. Han hade godt minne och livlig fantasi, och sanningskärlek hörde icke till hans dygder.
Dawson var som alltid begärligt efter nyheter. Det såg Montana-Kids släde komma glidande nedåt
