Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


mil längre ner, där ingenting hade händt; Montana-Kid hade däremot nyligen kommit från kusten, och de överföllo honom med frågor om den yttre världen, från vilken de hade varit avstängda ett helt år.

Ett plötsligt dån nere från isen, som överröstade det allmänna bullret vid floden, förmådde allesammans att bege sig till stranden. Vattnet ovanpå isytan hade tilltagit i djup, och isen, som ansattes både från ovan och nedan, kämpade för att slita sig loss från strändernas grepp. Sprickor och rämnor föddes inför åskådarnas ögon, och luften genljöd av ett oupphörligt skarpt och häftigt smattrande som från en skyttelinje i klart väder.

Uppifrån floden kommo nu två män körande ett hundspann med full fart mot ön på en issträcka, som icke låg under vatten. Men just som Montana-Kid och de andra hade fått syn på dem, nådde de vattnet och började plumsa igenom det. Bakom dem, där de hade sprungit nyss förut, bröt isen upp och välte om. Genom denna öppning störtade vattnet över dem, ända upp till midjan, begravde släden och drev hundarna åt sidan i rät vinkel, trasslande in dem med varandra, kämpande för livet. Men männen hejdade sig för att bereda dem en möjlighet att rädda sig, kastade sig in i det vilda tumultet och höggo av de hindrande linorna med sina slidknivar. Sedan kämpade de sig fram till stranden genom virvlande vatten och malande is, medan Kid före alla andra hoppade ner bland isstyckena för att hjälpa dem i land.

»Bevare mig, är det inte Montana-Kid!» utropade den ene av männen, just då Kid satte honom på fötter