också. Kom upp, ni Princetonprissar! Kom upp! Det här är Sutherland, Jack Sutherland!»
De omringade honom ivrigt, förde honom till lägret och försågo honom med torra kläder och otaliga muggar svart te.
Donald och Davy hade förbisedda dragit sig undan till sitt bås för att spela kort. Montana-Kid följde efter dem i sällskap med polismannen.
»Se här, ta på er lite torrt», sade han och drog fram några paltor ur sitt torftiga förråd. »Antar, att ni får lov att krypa till kojs hos mig också.»
»Nå, jag må då säga, att ni är en riktig människovän», förklarade polismannen, medan han drog på sig den andres strumpor. »Ledsamt att jag får lov att föra er tillbaka till Dawson, men jag vill väl hoppas, att de inte ska bli så värst stränga mot er.»
»Nå, nå, sakta i backarna.» Kid smålog betydelsefullt. »Vi ä’ inte på väg än. När jag ger mig av härifrån, styr jag kurs nedåt floden, och jag antar att ni kommer att göra så med.»
»Inte om jag känner mig själv rätt...»
»Kom med mig ut, så skall jag visa er nå’nting. De där förbannade galningarna» — han pekade med tummen över axeln på de bägge skottarna — »voro väl alldeles vridna, då de slogo sig ned här. Stoppa er pipa nu först — det ä’ ganska bra tobak — och njut av den medan ni kan få. Ni får inte tillfälle att göra om det många gånger.»
Polismannen gick undrande med honom ut, och Donald och Davy lade ifrån sig korten och följde efter. Männen från Minook sågo, att Montana-Kid
