pekade ömsom uppåt och nedåt floden, och de kommo över till honom.
»Vad står på?» frågade Sutherland.
»Å, just ingenting.» Kid visade sig mycket nonchalant. »Bara det, att här blir ett rent helvete snart. Ser ni den där kröken därnere? Där kommer strömmen att tränga ihop millioner ton is. Och i krökarna ovanför tränger den också ihop millioner ton. Nå, de övre massorna bryta först loss, medan de nedre hålla sig kvar, och pang!» Han gjorde en dramatisk gest och sopade över ön med sin hand. »Millioner ton», tillade han betänksamt.
»Och hur går det då med vedstaplarna?» frågade Davy. Kid gjorde om igen samma gest som förut, och Davy jämrade: »Flera månaders arbete! Det är aldrig möjligt! Nej, nej, kamrat, det är aldrig möjligt. Jag kan nog tro, att det bara är ett skämt. Å, men säg nu, att det bara är ett skämt», bad han.
Men då Kid svarade med ett gällt skratt och vände sig om på klacken, rusade Davy bort till vedstaplarna och började med ursinnig iver kasta vedträna längre från strandbanken.
»Hjälp mig då, Donald!» skrek han. »Kan du inte hjälpa till? Det är ju flera månaders arbete och vår hemresa det gäller!»
Donald grep honom i armen och skakade honom, men han slet sig lös. »Hör du inte, människa? Millioner ton is — och ön blir rensopad.»
»Sansa dig Davy», sade Donald. »Du är ju alldeles ifrån dig.»
Men Davy fortfor att kasta vedträn. Donald gick tillbaka in i hyddan, spände på sig sitt bälte med
