Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


pengarna och även Davys och begav sig sedan åt den ändan av ön som var högst och där en väldig fura höjde sig över de övriga.

Männen vid hyddan hörde hans yxhugg och drogo på munnen. Greenwich kom tillbaka efter att ha gått tvärs över ön, och han förklarade, att de voro instängda. Det var en omöjlighet att komma över sundet. Den snöblinde började sjunga, och de övriga instämde:

»Kan sanning det vara?
Vad tro ni om det?
Bedrar han oss bara?
Kan sanning det vara?»

»Det är då riktigt syndigt», jämrade Davy, i det han lyfte upp sitt huvud och såg de slungade vedträna dansa omkring i de sneda solstrålarna, »om all min präktiga ved skall fördärvas.»

»Kan sanning det vara?»

ljöd sången på nytt.

Dånet från floden upphörde plötsligt. En underlig stillhet rådde. Isen hade slitit sig loss från stränderna och flöt nu högre på vattenytan, som var i stigande; uppåt steg den snabbt och tyst, väl sina tjugu fot, tills de stora flaken stötte mot strandbankens krön. Den nedre och lägre delen av ön var översvämmad. Sedan drog den vita drivisen helt lugnt med strömmen. Men bullret tilltog med farten, och snart skakade och skälvde hela ön under ismassornas rasande angrepp. Väldiga isflak, som vägde hundratals ton, slungades under trycket i luften som ärtor.