Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

213

att han borde vara ond på Freda för det uppträde hon hade ställt till på balen, men han kunde icke känna den minsta vrede mot henne. Det var ju ganska troligt, att där aldrig skulle ha blivit något uppträde alls, om inte den där mrs Mc Fee hade varit. Om han vore guvernör, skulle han minsann lägga en skatt av hundra uns guld i kvartalet på henne och hennes gelikar och alla slags predikohajar och himlalotsar för övrigt. Och Freda hade verkligen uppfört sig som en riktig lady — och inte givit vika ens för mrs Eppingwell. Aldrig hade han trott flickan om att vara så duktig. Han såg länge på henne, och hans blick återvände oupphörligt till hennes tankfulla ögon, under vilkas djupa allvar han icke kunde ana att ett ännu djupare hån låg fördolt. Det var då själva tusan vad hon såg bra ut! Han kande just undra, varför hon såg på honom så där? Ville kanske hon också gifta sig med honom? Inte otroligt — men hon var inte den enda. Bra såg hon ut, det var då visst och sant. Och ung var hon också — yngre än Loraine Lisznayi. Hon kunde aldrig vara mer än tjugutre eller tjugufyra, allra högst tjugufem. Och hon skulle aldrig bli korpulent. Det kunde man då se på henne genast. Men det kunde han inte påstå i fråga om Loraine Lisznayi, ty hon hade med all säkerhet lagt på hullet sedan hon slutade upp att vara modell. Uff! Men det skulle han nog hjälpa henne av med, då han väl fick henne med sig ut på färdvägar — sätta snöskor på henne och ha henne att trampa väg åt hundarna. Det var då ett medel, som aldrig kunde slå fel. Men så flögo hans tankar till palatset, som de skulle ha i Medelhavets soliga nejder — hur