Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

214

skulle det då bli med Loraine? Ingen köld, ingen väg att trampa, ingen hungersnöd emellanåt till omväxling i enformigheten — medan hon bleve äldre och tjockare med varje dag. Freda däremot ... Han drog omedvetet en suck av saknad över att han ej hade blivit född under turkarnas flagga — och så var han åter i Alaska.

»Nå?» Klockans bägge visare pekade rakt på tolv, och det var hög tid för honom att bege sig ned till vaskdammen.

»Å!» Freda spratt till, och hon gjorde det mycket täckt, så att det tjusade honom, så som hans gelikar alltid ha blivit tjusade genom dylika kvinnolater. När en man har fått den tron, att en kvinna, som betraktar honom med tankfulla ögon, har försjunkit i begrundan för hans skull, måste han vara en ytterligt kallblodig individ, om han skall kunna sätta till segel, hålla utkik och styra klar kurs.

»Jag undrade bara, vad det var ni ville mig», sade han, i det han drog sin stol närmare hennes vid bordet.

»Jag är trött på alltsammans, Floyd.» Hon såg honom stadigt i ögonen. »Jag vill härifrån. Jag står inte ut här tills floden går upp. Om jag försöker det, skall jag dö. Det är jag säker på. Jag vill komma ifrån alltsammans och resa min väg, och jag vill göra det genast.»

Hon lade bönfallande sin hand på baksidan av hans, som genast vändes om och tog hennes till fånga. Så, där var ännu en som kastade sig i armarna på honom, tänkte han. Och han trodde, att det aldrig