Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

215

kunde skada Loraine att svalka sina fötter vid vaskdammen en liten stund till.

»Nå?» Den gången kom frågan från Freda, men sakta och oroligt.

»Jag vet inte vad jag skall säga», skyndade han sig att svara, och han tillade inom sig, att detta hade kommit över honom hastigare än han hade väntat. »Jag skulle inte önska någonting högre, Freda. Det vet ni mycket väl.» Han tryckte ömt hennes hand.

Hon nickade. Var det underligt att hon föraktade det där släktet?

»Men, ser ni, jag — jag är förlovad. Det har ni naturligtvis hört. Och min fästmö är på väg hit för att gifta sig med mig. Vet rakt inte vad som kom åt mig, då jag friade till henne, men det — det är mycket längesedan, och jag var ung och obetänksam.»

»Jag vill härifrån, ut ur landet, vart det än må bära», fortfor Freda, utan att fästa något avseende vid det hinder han framdrog och ursäktade sig med. »Och jag har i tankarna gått igenom alla mina manliga bekantskaper här och kommit till den slutsatsen, att — att ...»

»Att jag var den ni tyckte bäst om av hela bunten?»

Hon smålog tacksamt för att han hade befriat henne från den förvirrande förklaringen. Med sin lediga hand drog han hennes huvud intill sin axel, och doften från hennes hår trängde in i hans näsborrar. I detsamma upptäckte han, att en gemensam puls slog och dunkade där deras händer voro i kontant med varandra. Detta fenomen är lätt begripligt från