Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


hästarna, för att de också skulle få vila. Han köpte rikligt med foder åt dem. Han tog sina egna sovfiltar och lade över dem, då de hade fått skavsår på ryggen. Andra kunde låta sadlarna skava hål så stora som vattenhinkar. Och när hästskorna lossnade, kunde andra låta djuren nöta på hovarna tills bloden rann om deras fötter. Men han gav ut sin sista dollar för hästskosöm. Jag vet det, därför att vi sovo i samma bädd och åto ur samma gryta och ingingo fostbrödralag på en plats, där människorna förlorade allt fäste här i livet och dogo med hädelse på sina läppar. Aldrig var han för trött att lossa en rem eller dra till ett spänne, och det kom ofta tårar i hans ögon, då han såg det stora eländet omkring sig. På ett ställe bland klipporna, där djuren måste resa sig på bakbenen och sträcka på frambenen som kattor för att komma uppför branten, lågo hela högar med kadaver av hästar, som hade störtat tillbaka ner och fördärvat sig. Och där stod han i denna helvetesstank och uppmuntrade djuren med vänliga ord och ett tag om länden i rättan tid, tills hela raden hade passerat. Så snart någon av hästarna föll, ställde han sig i vägen tills allt åter var klart, och det fanns nog inte heller någon levande själ, som trängdes med honom vid sådana tillfällen.

Vid vägens slut kom en man som hade gjort ända på femtio hästar och ville köpa våra, men vi sågo på honom och på våra djur — bergponies från östra Oregon. Femtusen bjöd han, och vi voro alldeles panka, men vi tänkte på det giftiga gräset uppe på höjden och på den svåra passagen bland klipporna, och han som var min fosterbroder sade inte ett ord,