Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


men han skilde våra dragare åt i två grupper — hans i den ena och mina i den andra — och så såg han på mig och vi förstodo varandra. Han drev mina åt ett håll, och jag drev hans åt ett annat, och vi hade våra bössor med oss och sköto ned vartenda ett av djuren, medan han som hade gjort ända på femtio hästar svor och förbannade oss tills det slog lock i hans strupe. Men den där mannen, som jag hade ingått fostbrödralag med på ’Hästarnas Dödsväg’...»

»Ja, det var naturligtvis John Randolph», ifyllde Fortune La Pearle med ett hånfullt leende.

Uri nickade och sade: »Det gläder mig att ni förstår det.»

»Jag är beredd», svarade Fortune, och det gamla bittra uttrycket spred sig åter över hans ansikte. »Gå på bara, men skynda er.»

Uri Bram steg upp.

»Jag har trott på Gud i alla mina livsdagar. Jag tror, att han älskar rättvisa. Jag tror, att han ser ned på oss nu i denna stund och väljer mellan oss. Jag tror, att han skall låta sin vilja verkställas genom denna min högra arm. Och min övertygelse därom är så stark, att jag vill ge oss bägge lika stora möjligheter — vi låta Gud själv uttala sin dom.»

Fortunes hjärta slog häftigare, då han hörde detta. Han visste icke mycket om Uris Gud, men han trodde på tur och otur, och han hade haft tur med sig ända sedan den där kvällen, då han flydde nedåt stranden och över snön. »Men det finns bara ett skjutvapen», invände han.

»Vi skjuta turvis», svarade Uri, i det han tog den andres revolver och undersökte den.