Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


skjuta på nytt. Men han visade den tanken ifrån sig. Han kände med sig, att slumpen redan hade visat sig synnerligen blid mot honom, och om han nu spelade falskt, finge han säkert bota för det efteråt. Nej, han skulle spela ärligt. Dessutom var Uri svårt sårad och kunde troligen icke hålla den tunga revolvern tillräckligt länge för att sikta rätt.

»Nå, var har ni nu er gud?» frågade han gäckande, då han räckte revolvern till den sårade.

Och Uri svarade: »Gud har ännu inte talat. Bered er på att han gör det.»

Fortune återtog sin plats, men han vände sig åt sidan för att erbjuda mindre ytvidd för skottet. Uri vacklade som en drucken, men också han inväntade ett lugnt ögonblick mellan väderilarna. Revolvern var mycket tung, och han såväl som Fortune hyste sina tvivel på grund av dess vikt. Men han lyfte den med utsträckt arm över sitt huvud och sänkte den sedan långsamt framåt och nedåt. I det ögonblick då den var inriktad mot Fortunes vänstra bröst, tryckte han av. Fortune La Pearle snurrade ej rundt, men det glada San Francisco sveptes i dimma och försvann för hans inre syn, den solbelysta snön blev allt mörkare och slutligen alldeles svart för hans ögon, och han utandades sin sista förbannelse över slumpen, som åter hade sändt honom otur.