för avsikt att skämma ut dessa britter, och de otaliga skuggorna ville hävda den gemensamma rasens övertag.
De bägge männen gjorde ingenting för att hindra henne. En gång föreslog Dick att hon skulle ta hans oljekläder, därför att hennes regnrock inte var stort bättre än papper i en sådan storm. Men hon fnös ut sin egenvilja så eftertryckligt, att han ägnade sig uteslutande åt sin pipa, tills hon knöt ihop tältflikarna utanför och plaskade i väg utåt den översvämmade marken.
»Tror du hon gör’et?» Dicks uppsyn stod i strid med hans likgiltiga ton.
»Gör’et? Om hon kan hålla sig uppe för stormen tills hon kommer till förrådshuset, så kan du lita på att hon blir splitter galen av köld och elände. Gör’et? Lamslagen och virrig, det är vad hon blir. Du vet hur det är, Dick, för du har gått i storm omkring Cap Horn. Du vet vad det vill säga att ligga ute på ett märssegelsrå i så’nt här väder och kämpa med isbark och snö och frusen segelduk, tills man är färdig att släppa alltsammans och börja gråta som en barnunge. Hämta kläder? Hon ska inte se om det är kjolar eller vaskpanna eller tekittel hon har framför sig.»
»Det kanske var orätt att låta henne gå då?»
»Visst inte. Gud hjälpe mig, Dick, hade hon inte gjort det här tältet till ett litet helvete för oss under hela den återstående delen av färden, om vi inte hade låtit henne gå. Felet är det, att hon har fått för mycket kurage. Men det här ska väl skruva ner det en smula.»
»Ja, hon är alldeles för morsk», medgav Dick.
