Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Och jag väntade tills laget var färdigt att bryta upp, och jag såg, att George hade skaffat sig en åra för att ha till hands för min räkning. Alla beredde sig på krakel efter dansen. Men jag gick in midt i högen, så obesvärad som aldrig det. Missionsflickorna slängde åt mig något kvickt, och hur ond jag än var, måste jag bita mig i läppen för att inte skratta. Så vände jag mig plötsligt emot dem.

’Ha ni slutat nu?’ frågade jag på deras språk. Du skulle ha sett deras min, när de hörde mig tala Chinookspråket. Och nu öppnade jag min vältalighets slussar. Jag talade om allt vad jag visste om dem själva och om hela deras släkt — om deras fäder och mödrar och systrar och bröder — talade om allting om varenda en. Vartenda dåligt streck de hade gjort sig skyldiga till, varenda knipa de hade befunnit sig i, varenda skamfläck de hade ådragit sig. Skamfilade dem utan fruktan och utan barmhärtighet. Alle man samlades omkring oss. Aldrig hade de hört en vit man så slängd i deras rotvälska som jag. Allesammans skrattade utom de bägge missionsflickorna. Hövdingen George glömde till och med bort åran, eller åtminstone hade han fått för stor respekt för mig för att komma sig för med att använda den.

Och flickorna! ’Var tyst, Tommy!’ ropade de och tårarna strömmade utför deras kinder. ’Å, var så snäll och var tyst. Vi ska vara så snälla. Det är alldeles säkert, Tommy, det kan ni lita på.’ Men jag kände dem nu och skonade inte en enda öm punkt hos dem. Och jag höll inte upp, förrän de föllo på sina bara knän och tiggde och bad att jag skulle vara tyst. Jag sneglade på hövdingen George, men han