Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


och ända till Drottning Charlottas land, och jag handlade och fraktade whisky och använde min slup på alla tänkbara sätt. Så kom vintern, sträng och bister, och jag var tillbaka vid Juneau, när budet kom. ’Kom’, sa’ budbäraren hon hade skickat, ’Killisnoo säger: Kom nu!’ — ’Vad står på?’ frågade jag. ’Hövdingen George’, svarade han. ’Potlach. Han göra Killisnoo till sin klooch.’

Ja, det var bistert vinterväder. Nordanstormen tjöt, saltvattnet frös till is så snart det slog upp på däck, och den gamla slupen och jag strävade framåt på det viset de hundra milen till Dyea. Hade en öbo från Douglass till båtkarl, då jag gav mig av, men då vi va’ halvvägs, spolades han överbord. Kryssade av och an på platsen tre gånger, men såg aldrig en skymt av honom.»

»Blev säkert genast stel av köld», avbröt Dick, i det han hängde upp en av Mollys kjolar på tork, »och då sjönk han, förstås, som en blyklump.»

»Tänker det. Nå, jag avslutade sedan färden ensam, men jag var halvdöd när jag kom till Dyea en mörk kväll. Tidvattnet var gynnsamt och jag styrde slupen rakt på strandbanken utmed floden. Kunde inte gå en tum längre, för sötvattnet var hårdt fruset. Fall och block va’ så fulla av is, att jag varken vågade ta ner storsegel eller klyvare. Först slog jag upp en kutting av lasten, och sedan lät jag allt vara som det var, färdigt att skjuta ut, varefter jag svepte en filt om mig och styrde kurs över slätten bort till lägret. Kan man tänka sig, där var stort gästabud. Alla från Chilcat hade kommit i samlad trupp — med hundar, småbarn och kanoter — för att nu inte