tala om ’Hundöronen’ och dem från Little Salmons och Missions. Där hade samlats drygt ett halvt tusental infödingar för att fira Tillys bröllop, och där fanns inte en vit man på tjugu mils avstånd.
Ingen tog vidare notis om mig, för jag hade svept filten om huvudet, så att mitt ansikte var dolt, och jag vadade upp ända till knäna bland hundar och ungar, tills jag kom ända fram till förgrunden. Festen försiggick på en stor öppen plats mellan träden; där brann väldiga eldar, och snön var tilltrampad av mockasiner så att den var hård som cement. Närmast mig stod Tilly, prydd med pärlor och scharlakanstyg, och midt emot henne stodo hövdingen och hans förnämligaste män. Shamanen hade de stora medicinmännen ur de andra stammarna till hjälp, och jag ryste ända in i märgen åt allt det sattyg de förehade. Jag överraskade mig själv med att undra, vad folket i Liverpool skulle säga, om de kunde se mig i den stunden; och jag tänkte på den ljushåriga Gossie, vars bror jag klådde upp efter min första resa, därför att han inte tyckte om att en sjöman slog sig ut för hans syster. Och med Gossie i mina tankar såg jag på Tilly. Det är allt en underlig gammal värld, tänkte jag, för man kommer nog in på vägar, som ens mor aldrig kunde drömma om, när hon hade en vid sitt bröst.
Ja, så var det. Och när larmet var som värst, när valrosshudarna dunkade och prästerna sjöngo, sade jag till Tilly: ’Är du färdig?’ Du gode Gud! Inte en sprittning i hennes kropp, inte ett ögonkast åt mitt håll, inte en enda rörelse. ’Jag visste du skulle komma’, svarade hon långsamt och lugnt som
