Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


ett stilla vårflöde. ’Var?!’ — ’Vid den höga strandbanken strax invid isranden’, viskade jag. ’Ge dig av när jag säger till.’

Har jag sagt att där fanns varghundar i massa? De voro verkligen otaliga. Här och där — överallt såg man dem — tama vargar och ingenting annat. När ätten blir för fåtalig, para de sig med sina vilda anförvanter i skogarna, och de ä’ vilda slagskämpar. Alldeles framför tåspetsen på min mockasin låg ett av dessa stora odjur och tätt bakom hälen ett annat. Jag grep hastigt om den främstes svans, så att det knäckte till i den, och när hans käkar slogos ihop där min hand skulle ha funnits, hade jag huggit den andre i nackskinnet och slängde honom rakt i gapet på kamraten. ’Nu!’ ropade jag till Tilly.

Du vet hur dessa hundar slåss. Inom ett par ögonblick hade minst ett hundratal rusat ihop hals över huvud, morrade, beto, revo och sleto i varandra. Barn och kvinnor tumlade om varandra, hela lägret råkade i det vildaste kaos. Tilly hade givit sig av och jag följde efter. Men då jag kom ut ur röran och såg mig om över axeln, fick den onde makt med mig, och jag kastade av mig filten och vände tillbaka igen.

Man hade nu piskat hundarna ifrån varandra och människovimlet höll på att reda ut sig. Ingen var på sin rätta plats, och därför lade de inte märke till att Tilly var borta. ’Hallå!’ sade jag och fattade hövdingens hand. ’Må röken från din potlach ofta höja sig mot skyn, och må Sticks bringa dig många pälsskinn i vår!’

Gud förbarme sig, Dick, vad han var belåten att