Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


se mig där! Nu var det ju han som flöt ovanpå och firade bröllop med Tilly. Kunde ordentligt brösta sig inför mig. Talet att jag var ivrig att få henne hade spridt sig över alla lägren, och min därvaro gjorde honom stolt i hågen. Alla kände igen mig, nu då jag hade kastat av mig filten, och alla började fnittra och fnysa. Det var ju rasande roligt, och jag gjorde det ännu roligare genom att låtsa mig vara okunnig om vad som var på färde.

’Vad står nu på?’ frågade jag. ’Vem är det som firar bröllop här?'

’Hövdingen George’, svarade shamanen och gjorde en djup bugning för denne.

’Trodde att han hade två klooches förut.’

’Men han ta fler — ha tre.’ En ny bugning för hövdingen

’Jaså!’ Jag vände mig bort, som om det inte intresserade mig alls. Men det hjälpte inte, ty nu började alla skrika med en mun: ’Killisnoo! Killisnoo!’

’Killisnoo — nå, vad är det med henne?’ frågade jag.

’Killisnoo klooch åt hövdingen George’, babblade de, ’Killisnoo klooch.’

Jag ryckte till och såg på hövdingen George. Han nickade och kråmade sig.

’Hon kommer inte att bli din klooch’, förklarade jag högtidligt. ’Hon blir aldrig din klooch’, upprepade jag, medan han blev alldeles svart i ansiktet och började famla efter sin jaktkniv.

’Se hit!’ skrek jag och intog en imponerande ställning. ’Stort trolleri. Pass på, ska ni få se.’ Jag drog av mina vantar, kavlade upp ärmarna och gjorde åtskilligt hokuspokus i luften.