’Killisnoo!’ ropade jag. ’Killisnoo! Killisnoo!’
Jag skulle alltså trolla, och de började bli rädda. Alla höllo ögonen fästade på mig; ingen hade tid att upptäcka att inte Tilly var där. Så ropade jag Killisnoo om igen tre gånger och väntade litet, ropade sedan tre gånger till. Alltsammans bara för att göra saken mystisk och för att de skulle bli nervösa. Hövdingen George kunde inte alls förstå vad jag förehade, och han ville att det skulle sättas stopp för mina galenskaper. Men shamanerna sade att man skulle vänta och att de nog skulle ha ögonen öppna och hålla efter mig, eller någonting i den vägen. Och för resten var han en vidskeplig krake och, som jag tror, en smula rädd för den vite mannens trollkunnighet.
Så ropade jag: ’Killisnoo!’ så långdraget och sjungande som vargens tjut — och alla kvinnorna skälvde och alla männen hade fått en allvarlig uppsyn.
’Se!’ Jag tog ett språng framåt och vinkade åt en hop squaws — du vet, att det går lättare att lura kvinnor än män. ’Se!’ Jag lyfte mitt finger och pekade uppåt luften, som om jag visade på en flygande fågel. Uppåt — uppåt — rakt över mitt huvud låtsade jag följa den med ögonen, tills den försvann uppe i skyn.
’Killisnoo’, sade jag och såg på hövdingen George, varefter jag åter pekade uppåt. ’Killisnoo.’
Och Gud hjälpe mig, Dick, gjorde inte min humbug åsyftad verkan. Minst halva antalet av dem såg Tilly försvinna uppe i luften. De hade druckit min whisky i Juneau och sett ändå märkvärdigare syner, det vill jag våga. Varför skulle jag inte kunna göra
