Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


sådant, jag, som sålde onda andar i korkade flaskor? Somliga av kvinnorna skreko. Alla viskade med varandra. Jag lade armarna i kors över bröstet och höll mitt huvud högt, och de drogo sig längre bort ifrån mig. Nu var det dags för mig att gå. ’Grip honom!’ skrek George. Tre eller fyra närmade sig, men jag snurrade hastigt rundt och gjorde ett par hokuspokus och pekade uppåt, som om jag ämnade skicka dem samma väg som Tilly. Röra mig? Nej, inte för allt i världen. Hövdingen höll tal till dem, men han kunde inte förmå dem att lyfta en fot. Så försökte han ta mig själv — men jag upprepade mina konster, och han blev lika rädd han som de andra.

’Må dina shamaner göra lika stora underverk som det jag gjort i kväll’, sade jag. ’Må de kalla Killisnoo tillbaka ner ur skyn, dit jag har skickat henne!’ Men prästerna visste nog, hur långt deras makt sträckte sig. ’Må dina klooches föda dig söner så många som laxens yngel’, tillade jag, i det jag vände mig om för att gå, ’och må din totempåle länge stå upprätt i landet och röken från ditt läger aldrig upphöra att stiga mot höjden.’

Men om de kräken hade sett mig ta höga språng för att komma till slupen, så snart jag kom ur sikte för dem, skulle de ha trott, att min trolldom hade verkat på mig själv. Tilly hade under tiden hållit sig varm genom att hacka bort is, och vi lade genast ut. Du må tro att det gick undan med stormen tjutande efter oss och stelnade brottsjöar sopande över båtkanten i varje minut. Med allting skamfilat höllo vi ut på detta sätt halva natten —