sedan de lämnat platsen brukade resande, som kände till stället, försöka hinna dit före mörkrets inbrott. Det var mycket bekvämt, emedan det besparade dem både tid och arbete med att slå läger. Och det var så godt som ett oskrivet lagbud, att den som sist lämnade huset lagade att där fanns ett ordentligt fång bränsle för den nästkommandes räkning. Knappt en enda natt förgick utan att minst ett halvt dussin, kanske till och med ett tjogtal män trängde ihop sig i hyddan för att få tak över huvudet. Jacob Kent lade märke till detta, tillägnade sig en nybyggares rättigheter och flyttade in. Därefter måste de trötta resenärerna betala honom en dollar var för privilegiet att få sova på golvet. Jacob Kent vägde själv upp guldstoftet och underlät aldrig att stjäla övervikt. Dessutom lagade han så, att hans kortvariga gäster höggo hans ved och buro in vatten. Detta var rent prejeri, men hans offer voro medgörliga varelser, och de avskydde honom visserligen, men de läto honom ändå frodas i sina synder.
En eftermiddag i april satt han utanför sin dörr — mest av allt lik en rovgirig spindel — njöt av vårsolens värme och höll utkik efter guldsökareflugor. Nedanför hans fötter låg Yukon som ett ishav, begränsat av två stora krökar åt norr och söder och med drygt ett par mil mellan stränderna. Över flodens stelnade yta gick vägen, en smal tilltrampad linje, aderton tum bred och tvåtusen mil lång, och med flera förbannelser utösta över varje fotsbredd än på någon annan väg inom eller utom kristenheten.
Jacob Kent kände sig särskilt godlynt denna eftermiddag. Ett lysande rekord hade slagits
