föregående natt, då han sålt sin gästfrihet till icke mindre än tjuguåtta gäster. Det hade visserligen varit ganska obekvämt, och fyra hade snarkat nedanför hans koj hela natten, men den pung, vari han förvarade sitt guldstoft, hade också ganska avsevärdt ökats i vikt. Denna pung med dess glimmande, rödgula innehåll var på samma gång hans tillvaros högsta fröjd och dess största pina. Himmel och helvete dvaldes inom dess smala mynning. Det fanns ju intet säkert förvaringsrum i hans enkla bostad med dess enda rum, och i följd därav plågades han av en ständig fruktan för att bli bestulen. Det skulle ju vara mycket lätt för de skäggiga, ruskiga främlingarna att beröva honom hans skatt. Ofta drömde han att det var så, och han vaknade riden av maran. En utvald samling av rövare hemsökte honom i drömmen, och han lärde sig känna igen dem, isynnerhet den bronshyade anföraren med ärret på högra kinden. Denne var den mest påträngande av hela bandet, och för hans skull hade Jakob i vaket tillstånd inrättat en hel mängd olika gömställen inom och utom hyddan. Sedan han så hade gömt sin skatt på nytt ställe, kunde han åter andas fritt, kanske flera dygn, men endast för att helt plötsligt gripa »mannen med ärret» i kragen, just då han höll på att dra fram pungen. Och då han vaknade midt under den vanliga kampen, steg han genast upp och flyttade pungen till ett nytt och mera sinnrikt förvaringsrum. Det var icke så, att han direkt var ett offer för dessa hjärnspöken, men han trodde på förebud och på tankeöverföring, och han ansåg, att dessa drömda rövare voro en astralbild av verkliga människor, som råkade att just i dessa
