Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


vara hennes lott att förarga alla människor. Allesamman voro de ovänliga mot henne.

— Hör nu, Blenda — vänta litet! Jag vill bara säga, att jag själv mycket väl inser, hur löjligt jag bar mig åt. Jag skrek ju och förde väsen som en tölp i stället för att — att ha handlat på ett helt annat sätt. Och jag förstår mycket väl, att det skulle vara plågsamt för Blenda att komma mitt upp i ett dylikt. — Ja, det förstår jag alltsamman rätt väl utan att vare sig mor eller Sara behöver påpeka det. Blenda kan hälsa dem det.

— Tyckte — tyckte Per också att det bara var löjligt, det de sade om mor.

— Det är inte fråga om den saken. Men nu kan vi ha talat nog om det här. — Ska vi inte gå in i biblioteket?

— Nej! — Jag ska gå och lägga mig.

— Jaså. Ja, god natt då, Blenda. Och adjö, ifall vi inte skulle träffas mer. — Och lycka till!

Och han räckte fram handen.

Men där han nu stod med sin stora näve klumpigt framräckt, med klippande ögon, rodnande dum — ja, han föreföll henne så dum. Han förlorade fullständigt respekten. Och till på köpet skulle han komma fram med detta lycka till, varmed gårdsfolket förargat henne dagen lång. Sannerligen, man kunde mista tålamodet för mindre. Och så kände hon, att hon höll på att komma i gråttagen.

— Nå, Blenda? han blinkade ännu dummare. Så pass vänner ha vi väl ändå blivit, att jag kan få önska er — —

— Ä, dra ni åt skogen med ert lycka till!

Där stod han med sin framsträckta hand. —