Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Onkel har frågat mig, om jag tror, att Blenda är belåten med testamentet. Herre gud, jag känner ju Blenda så litet, men mig förefaller det verkligen, som om hon skulle ha sitt intresse riktat åt ett helt annat håll.

Tankediger och tyst fingrade hans nåd ännu en stund på sin näsa. Därpå steg han upp, tog käppen och linkade in i sitt arbetsrum. Sara hörde honom ringa. Vickberg kom ljudlöst och snabbt genom bi, blioteket, och Sara hörde onkelns röst:

— Vickberg går genast efter Blenda, genast hör han!

Och Vickberg tassade åter genom biblioteket och försvann. Sara kände sig betydligt illa till mods. Hon väntade några minuter, men då baronen icke återvände, reste hon sig och gick försiktigt bort till den halvöppna dörren. Hon knackade lätt.

— Onkel — kära onkel — —

— Va behagas?

— Vad tänker onkel göra?

Han kom ut till henne. Han var mörkröd ända upp över hjässan, och hakan skalv. Men rösten ljöd ganska lugn och behärskad.

— Jo, sir hon, min söta — jag har fattat ett beslut. Jag tänker försöka bringa en smula reda i de här sakerna. Försöka, förstår hon, det kan man alltid, det skadar inte. Och går det inte, så får väl fan själv fortsätta, vad Roger de Sars har börjat.

— Ja, söta snälla onkel — bara det inte blir något uppträde! Herre gud, vad jag är rädd! Onkel får inte säga, att jag har sagt något. Och det där om Jakob och Blenda, det är ju bara Johnsson — —

Han stötte med käppen i den mjuka mattan. Det hördes knappt. Men på fördjupningen i mattan kunde man se, att stöten varit kraftig.


112