Men hennes barnsliga sinne var bortskämt med alltför granna färger. Han hade själv skämt bort henne, givit henne de starkaste, bjärtaste, mest orimliga färger. —
Nej, hon kunde aldrig, aldrig tro, att detta skulle bliva en vacker, underlig saga. Nej, det skulle icke vara en saga för henne, det skulle icke vara en saga för honom.
O! Jakob, som skulle röva dottern till en arabisk sheik. Som själv skulle bli en arabisk sheik! Som skulle rida en vit arabisk springare!
— Nej, lille, lille, lille — —
Hon kastade sig över honom och grät med näsan intryckt mellan hans hals och krage. Grät bittert över att detta icke kunde vara sagan.
— Det är inte värt att gråta. Det är det ju inte värt.
Hon kvävde gråten, så gott hon kunde, och flyttade sig ifrån honom. Hon ville så ogärna, att han skulle finna henne obehaglig. Och för att komma i jämvikt, för att ha någonting att säga, frågade hon:
— Tycker — tycker inte du också om sagor?
— Nej, svarade han kort. Och i ett nu blev han ursinnig. Han slog bort hennes hand, som låg kvar på hans knä.
— Det är ju bara strunt, det där du pratar! Det är ju bara idiotisk, idiotisk smörja. Det är lögn alltsamman. Det är ju ingen mening med det. Är det kanske? Du både ljuger och narras!
Ja, det kunde hon väl ha tänkt sig. Men varför frågade han då?
— Ska vi gå in nu, Jakob?
— Nej.
Han hade varit i ganska stor spänning, under det att han väntade på hennes svar. Han hade icke känt
