— Det tjänar inte till någonting. Men om du vill, så gör jag det.
— Nej — jag vill inte. Du sa’ i går kväll, att du ville gifta dig med mig. Jag började tala om egendomarna bara för att pröva dig. Och när du sa’, att du ville, förstod jag alltsamman — —
— Vad förstod du?
— Jag förstod, att du inte vill. Jag förstod, att du bara ville vara snäll mot mig. — Å, lilla Blenda, lilla Blenda! Han tryckte sig hårt in i soffhörnet. Han drog upp benen och knäppte händerna kring knäna. Ser du, jag skulle nog ha lugnat mig — jag skulle nog ha kunnat — jag skulle — om jag bara fått tid. Om jag gått upp till Tanningen. Men det kunde jag inte heller. Och så fick jag se honom, och då gick det så —
Gode Gud, tänkte Blenda, nu vet du precis, hur det är. Om han vill att jag ska följa honom, så gör jag det, mer kan jag inte göra.
Och hon frågade:
— Vill du inte, att jag ska följa dig?
Han kastade sig fram emot henne. Hon måste anstränga sig för att icke göra en förskräckt undvikande rörelse. Hon kände hans heta, lite fuktiga hand mot sin kind. Hon hörde honom säga:
— Nej, jag vill icke. Om du följer mig, så kommer jag att bli elak mot dig. Jag vet det. Det är icke bara för din skull, jag inte vill. Det är också för min egen. Jag vill icke bli elak mot dig.
— Du skulle inte — du skulle inte — mumlade hon.
— Jo, sade han. Och han grep henne i axeln. —
Hon ryckte till och drog sig undan. Han släppte sitt tag. Han rätade upp sig och spände ut bröstkorgen.
138
