Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Nu vet du, att jag inte vill.

Hennes spänning gav vika. Hon sjönk ihop. Hon hade ju icke sovit, och hon hade varit rädd. Men nu orkade hon icke vara rädd längre. Hon orkade icke vara ledsen, hon orkade ingenting. Och hon kände det som en befrielse. Sömnigt och tungt lade hon sitt huvud på hans axel. Han ville draga sig undan, men hon slog armarna kring honom.

— Jakob lille — jag vill bara kyssa dig.

Hon sträckte sig emot honom. Och med slutna ögon och hårt hopknipna läppar kysste han hennes mun. En hastig gosskyss, som knappt snuddade vid hennes läppar.




XII.
Femte skärmytslingen, som är den sista.

Dagen gick långsam, tyst och dyster över Rogershus. Gårdsplan och park lågo öde. I slottet hördes endast tjänstefolkets viskningar och då och då ett gällt skri eller några häftiga ord från den upprörda domprostinnan.

Hans nåd var tills vidare okunnig, om vad som hänt. Han sov under tredubbla lås — bibliotekets, arbetsrummets och sovrummets. Och Vickberg vakade över hans sömn.

Men domprostinnan gick i en ständig, orolig kretsgång mellan sitt rum, Pers rum och den obevekligt stängda biblioteksdörren.

Klockan elva kom inspektor Halling från staden, medförande doktorn. Lena, som hela dagen befann

139