Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


sig på spejarestråt, tröstade de förskräckta köksorna med, »att herr Per bara fått en usel skråma, som skulle vara läkt om ett par dar.»

Om »olyckan» talades så litet som möjligt. Det vet en väl, att ett sådant där otäckstyg kan brinna av, bara man tittar på det. Och dum den, som ställer sig i vägen.

Nej, den stora frågan, som ivrigast diskuterades inom köksavdelningen, var denna: Ska hon fara, eller ska hon inte? Och med »hon» uttalat i en både föraktfull och förskräckt ton menades ingen mindre än hennes nåd, änkedomprostinnan Hyltenius.

Det var så välsignat tyst på Rogershus, denna olyckliga dag. I ena flygeln sutto fru Enberg och Blenda, i den andra Toni och Jakob. Och om man så stack hela örat in i nyckelhålet, hörde man icke ett muck för det.

Asterisk.svg

Framemot middagen råkade domprostinnan i en häftig tvist med sin son. Deras röster hördes över hela gårdsplanen, hördes ända in i köket. Nyfikenheten var kolossal, men någon närmare upplysning, om vad som föregick, kunde ej erhållas, då ju den sakkunniga Lena fortfarande befann sig nere i stallarna. För att åtminstone vara valplatsen något närmare, gjorde Rika sig ett ärende upp till fröken Siedel. I korridoren mötte hon domprostinnan. Det var ett fasansfullt men intressant ögonblick. Domprostinnan var enligt Rikas uppgifter röd och uppsvälld som si så här.

Då domprostinnan stängde dörren till sonens rum, hade hon sagt: »Jag vet min plikt.»

Herre jemini då!


140