Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Ungefär en timme senare beställde domprostinnan fram ekipage. Stor uppståndelse. Lars körde fram med galavagn och galahästar och galalivré. Inom köksavdelningen diskuterades drickspenningsfrågan på det livligaste. Och Lars höll sig beredd att bära ned bagaget.

Men därav blev intet.

Hennes nåd — hennes nåd rätt och slätt och utan bagage — kom med raska steg utför trappan och besteg vagnen. Den påpassliga Lena skyndade till med filtar. Och i belöning fick hon höra, hur Lars vördsammast dristade fråga, om man samtidigt finge hämta läkaren från staden.

Nej. Hennes nåd nästan viskade en adress till kusken. För ett ögonblick förlorade Lars sin värdiga hållning — han uppriktigt sagt stod och gapade på hennes nåd. Därpå stramade han upp sig, besteg sin tron, saluterade — och i väg.

Kvar stod Lena, den olyckliga Lena, som icke uppfattat ett dugg av adressen.

Asterisk.svg

Hans nåd låg och sov. Vickberg strök över, smekte sidentäckets kant. Ja, sov du min gubbe lilla, mumlade han för sig själv. Du behöver bara sömn, så blir du frisk igen. Jag känner dig nog, din argbigg, det är inte första gången ilskan står dig efter livet. Men du har din sömn, du. Och så är du hjälpt.

Det var det egendomliga med Vickberg, att då han satt vid sin sovande herres bädd, förlorade han all sin högtidlighet, all sin stränga korrekthet, ja, nästan all sin respekt. Då tyckte han om att giva sin herre förtroliga tilltal. Han kallade honom min

141