gubbe lilla, och han kunde tillåta sig att under nattens tysta timmar läxa upp herr baron och kammarherren på ett ganska eftertryckligt sätt. Du är just icke något ljushuvud, du, brukade han säga. Det skulle roa mig att veta, hur du skulle bete dig, ifall Vickberg kom på den idén att skudda stoftet av fötterna. Du bör allt vara en smula beskedlig mot Vickberg, min gosse, annars kan det gå dig illa. Man håller inte ut längre, än man håller. Så mycket du vet det, gamle älgtjur!
Men att hålla ut, det var Vickberg i själva verket fast besluten för. Något nöje var det icke, men man har sina plikter. Och den siste Roger Bernhusen de Sars skulle icke få komma på dekis, för så vitt Vickberg kunde hindra det.
Det knackade på biblioteksdörren.
Vickberg ryckte på axlarna. Domprostinnan!
Knackningarna upprepades allt tätare och hårdare. Vickberg sträckte på sig behagligt, vårdslöst och gäspade stort. — Nå, han var väl tvungen att gå bort och lugna henne. Han reste sig, och anläggande en så pass bekymrad och bister min, som han ansåg sig för tillfället kunna begagna, smög han sig på tå bort till bibliotekets dörr.
Då han lade handen på dörrvredet, hörde han Tonis viskande röst: Vickberg, Vickberg. —
Det var någonting oerhört. Hastigt reglade han upp, öppnade:
— Va i —?
— Du måste väcka hans nåd.
— Är du galen, människa? Varför?
— Domprostinnan har hämtat länsman. Han vill häkta Jakob.
Länsman på Rogershus för att —?
Vickberg rätade upp sig.
142
