Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Du väntar här, sade han.

— Ja, men lova, att du väcker honom!

Den djupa, betydelsefulla fåran plöjdes fram i Vickbergs panna.

— Inför detta måste varje annan hänsyn vika. —

Hans nåd vaknade långsamt. Ögonlocken gingo några gånger upp och ned. Slutligen satte han sig upp och såg sig omkring efter filbunken.

— Jag har ansett mig böra väcka ers nåd, emedan någonting ytterst obehagligt inträffat. Det avlossades i dag på morgonen ett skott i parken. — Det var Jakob, som sköt, och olyckligtvis träffade skottet herr Per.

— Det var fan! Gjorde han det med flit?

— Därom vågar jag icke uttala mig. Nog av, herr Per sårades — till all lycka mycket lindrigt.

— Ja, vad tusan väcker du mig för? Jag är väl ingen fördömd fältskär — —

— Ers nåd, det är icke därför. — Domprostinnan Hyltenius har ansett nödvändigt att tillkalla länsman. Och det är inför detta — — Vickberg skalv på rösten. Ers nåd — en häktning på Rogershus — —

— Krummelur — nu tar han om alltsammans.

Och Vickberg tog om. Han vidgick, att han trodde det existerade en viss jalousi mellan de båda unga männen. Under alla förhållanden var det ju ytterst taktlöst av Jakob — —

— Taktlöst, upprepade baronen. Ja, det kan man säga. Nå, vidare.

Och Vickberg förtalte åter om domprostinnans lilla bragd. Och i sin upphetsning råkade han tillfoga:

— Jag tillstår, att jag icke förstår hennes nåds handlingssätt — —

Baronen kisade mot honom.


143