Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Det är det heller ingen, som har begärt av honom, kära vän.

Vickberg stramade till.

— Vad befaller ers nåd?

— Jaha, suckade baronen, vi få väl lov att stiga upp. Låt hälsa kommissarien, att han ingenting företar sig, förrän vi talat med honom.

Hovmästaren förde befallningen vidare till Toni. Då han återvände, hade baronen egenhändigt dragit på sig sina strumpor.

— Men ers nåd, ers nåd — —

— Nej, inte nattrocken! Inte nattrocken! Ser han — det är sista aftonen min syster uppehåller sig på Rogershus. Il faut faire les honneurs, förstår han. Apropos. Har jag träffat domprostinnan i dag?

— Ers nåd hade ett längre samtal med domprostinnan i morse.

— Nå så! Va sa’ jag då? — Å, genera sig inte, min söte! Jag vet ju, att han inte lyssnar. Men han har ju öron att höra med.

Det hade Vickberg mycket riktigt, och han hade också en dunkel aning om, att hans nåd sagt sig vilja skriva ett nytt testamente. Dela sina ägodelar i tre lika delar, en för domprostinnan —

— Que le diable m’importe! Si, det var maran. Nå så. Hihihi — brast han ut i skratt. Han skrattade länge, och hans stora mage hoppade av skratt eller möjligen av nervositet.

— Käppen! Nu äro vi färdiga. En pris, s’il vous plait. Ja, för resten — giv mig hela dosan! Han ska få igen den. — Jaså, länsman är på Rogershus. — Käppen — si så. Vi taga emot i biblioteket. Var god be domprostinnan och kommissarien — hur är namnet? Vasa? Vallquist? Gott, jag ska ha den

144