Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


äran att taga emot herr kommissarien Vallquist. Allons, mon cher!

Domprostinnan befann sig redan i biblioteket. Hon skyndade med utsträckta armar mot sin bror. Men på halva vägen stannade hon och armarna sjönko.

— Roger, sade hon i djup alt, du är ond på mig?

— Pas du tout, pas du tout, ma chère! Han småskrattade. Nu som så ofta misstar du dig fullständigt på mina känslor...

Nu anmälde Vickberg:

— Kommissarien Vallquist.

En liten, satt, fyrkantig man med yviga, gulbruna knävelborrar, en man med jätteaxlar, jättehänder, jättefötter — —

— Goddag, min kära kommissarie. Var god och tag plats. Jag står, jag står. Jag har legat hela dagen. Ja, det skulle ha varit mig kärt att se honom, min bäste, ifall icke anledningen vore så förbålt löjlig. Nej, var så god och sitt, säger jag — —

Kommissarien satte sig längst ned vid dörren.

— Nå, min bäste, det har berättats honom en riktig rövarehistoria om ett skott, som avlossats här på gården?

— Roger — avbröt domprostinnan.

— Ma chère, jag får fästa din uppmärksamhet på, att detta tills vidare är ett samtal mellan kommissarien och mig. Tyvärr ett tämligen löjligt sådant. Men i alla fall måste jag be dig — — Nå, kommissarien, vad är det, vi ha hört?

— Joo, började han och han antog en så pass hög ämbetsmannamin, som ställets helgd och herr baronens närvaro tillät. Joo, domprostinnan Hyltenius har inför mig angivit en viss Jakob Enberg, boende här på Rogershus. Det tycks inte vara mindre än mordförsök, han har gjort sig skyldig till.


10 Bergman, Testamente.145