— Bien! Och vad är nu hans mening?
— Mening? Jag har naturligtvis ännu icke kunnat bilda mig någon åsikt — —
— Mon dieu! Hans nåd började bliva nervös. Vad tänker han företa sig, min gode man?
— Joho, det kan jag säga. Och nu reste kommissarien borst. Jag tänker min plikt likmätigt häkta bemälte Enberg.
— Mycket bra. Om jag förstått er rätt, är det på domprostinnans angivelse ni vill inskrida?
— Jaha.
— Gott. Nu ber jag domprostinnan i min närvaro upprepa sin angivelse.
— Det kan inte falla mig in.
— Dina skäl, om jag får be?
— Skäl? Men Roger, vad menar du? Har jag angivit? Tror du att jag är en människa, som går omkring och angiver?
— För ögonblicket ser det nästan så ut. Men ingen skulle vara gladare än jag, ifall det hela visade sig vara ett misstag. — Alltså, kommissarien hör, att domprostinnan icke gjort någon angivelse.
Länsman vred sig oroligt på stolen och rev sig i ryggen.
— Det begriper jag då inte, hur domprostinnan kan säga — —
— Kan kommissarien påstå, att jag anklagat den där Enberg för mordförsök?
Kommissarien förlorade tålamodet.
— Nej, men hör nu människa — —
— Vilket språk! Roger — —
Hans nåd såg ganska glad ut.
— Skulle kommissarien godhedsfullt vilja låta min syster berätta, vad hon sagt. Damerna ha ju tyvärr
146
