Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Bien! Och vad är nu hans mening?

— Mening? Jag har naturligtvis ännu icke kunnat bilda mig någon åsikt — —

— Mon dieu! Hans nåd började bliva nervös. Vad tänker han företa sig, min gode man?

— Joho, det kan jag säga. Och nu reste kommissarien borst. Jag tänker min plikt likmätigt häkta bemälte Enberg.

— Mycket bra. Om jag förstått er rätt, är det på domprostinnans angivelse ni vill inskrida?

— Jaha.

— Gott. Nu ber jag domprostinnan i min närvaro upprepa sin angivelse.

— Det kan inte falla mig in.

— Dina skäl, om jag får be?

— Skäl? Men Roger, vad menar du? Har jag angivit? Tror du att jag är en människa, som går omkring och angiver?

— För ögonblicket ser det nästan så ut. Men ingen skulle vara gladare än jag, ifall det hela visade sig vara ett misstag. — Alltså, kommissarien hör, att domprostinnan icke gjort någon angivelse.

Länsman vred sig oroligt på stolen och rev sig i ryggen.

— Det begriper jag då inte, hur domprostinnan kan säga — —

— Kan kommissarien påstå, att jag anklagat den där Enberg för mordförsök?

Kommissarien förlorade tålamodet.

— Nej, men hör nu människa — —

— Vilket språk! Roger — —

Hans nåd såg ganska glad ut.

— Skulle kommissarien godhedsfullt vilja låta min syster berätta, vad hon sagt. Damerna ha ju tyvärr

146