Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


i regel icke reda på, vad de säga. Men här skulle ju möjligen kunna föreligga ett undantag.

— Ha, ha, ha, skrattade länsman, smickrad av, att hans nåd behagade skämta.

Men domprostinnan pöste som en kalkon, och hon talade i djupaste alt.

Jag har sagt den där personen, att min son Per blivit sårad i höften. Men huruvida skottet avlossades i illvillig avsikt eller av våda, det torde vara den där personens och icke min sak att utreda.

Hans nåd snöt sig ljudligt och sjönk ned i sin stora länstol.

— Så var det med den saken. Sedan nu angivelsen reducerats till sitt verkliga värde, skulle jag vilja råda er till, att redan i kväll taga reda på, vad den sårade själv menar om saken. Husfolket står också till herr kommissariens disposition. Emellertid vill jag — han tuggade — vill jag utbedja mig, att ni tills vidare uppskjuter förhöret med Enberg. Jag tror, att gossen är alltför upprörd för att kunna ge klara besked.

Kommissarien gjorde en klumpig bugning och marscherade ut. Hans nåd tog sig en ny pris, tog den grundligt och betänksamt.

— Vickberg! Han vinkade honom till sig. Känner han den där gode mannen?

— Mycket väl, ers nåd.

— Nå — och han har ingen svårighet att tala med honom?

— Nej — nej — nej inte alls.

— Det var bra det, för si det har jag. — Tag nu de här nycklarna och gå n efter min portfölj — han vet?

Julia och hennes älskade bror voro ensamma i biblioteket.


10*147