— Roger — —
— Till din tjänst!
— Du är väl inte ond på mig?
— Au contraire! Du skötte dig förträffligt. Jag försäkrar, att du fullständigt konsternerade krummeluren. Hihi — det var riktigt trevligt —
Domprostinnan smålog skälmskt och gav honom smäktande ögonkast.
— Du är således åter min gode, käre bror? Å, Roger — i morse — vilket ögonblick!
— Jaha visst, ja. Du lär ju ha varit inne hos mig?
— Lär — ha varit — —
— Ja, sir du — jag kommer min själ inte ihåg det. Men Vickberg påstår, att du var inne och satt på sängkanten. Jag hoppas, du förlåter alla dumheter jag eventuellt kan ha sagt?
Domprostinnan förmådde — förmådde ingenting. Hans nåd fortsatte tankfullt:
— Sir du, det är något rent märkvärdigt det där. När jag haft maran, kommer jag inte ifrån den, ens då jag vaknar. Det är en fullständig yrsel. Jag vet fördöme mig inte, vad jag säger.
— Jaså — inte. — Du vill således påstå, att du inte vet, vad du sade mig i morse? Du vill påstå, att du inte minns. — Du minns kanske inte, att du bad mig, att jag skulle kyssa dig?
— Sir du det! Sir du det! skrek hans nåd. Jag tycks ju ha varit fullkomligt oregerlig!
— Det — det är ovärdigt — —
— Ja, men varför tusan gjorde du det? Du kunde ju förstå, att jag yrade.
Han tog sig en tredje pris.
Vickberg kom med portföljen Hans nåd låste upp den och tog fram några papper.
148
