Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Jaha — tjihitt — nu går Vickberg efter vännen Vallquist. Han väntar tills mannen fullgjort sina åligganden. Sedan tar han honom avsides och hälsar honom från domprostinnan Hyltenius, som högeligen beklagar det besvär hon onödigtvis vållat honom. Och så trycker du hans hand och gör i övrigt, vad fan ingiver dig att göra. Blir han fundersam, så säger du, att det är ersättning för en önödig tjänsteresa. Förstår han, vasa?

Vickberg förstod fullkomligt.

Och åter var domprostinnan och hennes bror allena i biblioteket.

— Dithän har således din underliga tillgivenhet för den där slyngeln bragt dig. Du vill muta en statens tjänsteman — —

— Mais que faire, cherie? Du har ju gått här och idisslat mina skyldigheter. Jag börjar tro dig. Jag har kanske skyldigheter, det är kanske min plikt, att söka hålla reda i det här gamla nästet, så länge mina sprattliga ben bära mig. Det är kanske min skyldighet att söka hjälpa de här ungdomarna, som vuxit upp ikring mig, vuxit upp gudi klagat på en slump — si så där. Vasa? Vad tycker du?

— Jag tycker — jag tycker, att du har burit dig skamligt åt emot mig! Du tvingade mig att göra mig löjlig inför den där personen. Du tvingade mig att förneka mina egna ord — —

— Det var således jag, som tvingade dig?

— Ja, svarade hon kort och strävt. Det ryckte och arbetade i hennes ansiktsmuskler. Och plötsligt brast hon ut:

— Och så narrade du mig! Du narrade mig!

Hans nåd betraktade henne uppmärksamt.

— Det var således för att vinna vissa fördelar av mig, som du tog tillbaka angivelsen?


149