Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Ja.

— Du hade således icke en tanke på skammen? Icke ens vid lugnare besinning hesiterade du inför detta?

Hon såg honom rätt in i ögonen.

— Du börjar upprepa dina frågor väl ofta, min käre Roger. Hur ofta vill du egentligen att jag skall besvara dem?

Han sjönk ihop, han såg mycket, mycket gammal ut. Men han smålog.

— Du har rätt, ma chère. Jag börjar bli tjatig. Och vi förstå inte varandra. I alla fall — har du bestämt dig för att resa?

— Jag reser i morgon med första tåget.

— Med första tåget? Då får du förlåta, att jag tar farväl av dig i kväll. Mina krafter är nog inte så stora. — Nå så, vad var det, jag ville säga? Jo — jag har ju verkligen ingen aning om, vad jag sa’ dig i morse. Men jag kan förstå, att jag givit dig alltför stora förhoppningar beträffande det testamente, jag nu tänker upprätta. Han gjorde en sorglustig grimas. Jag vill hoppas, det blir mitt sista. — Mitt sista. — Ja, du förstår kanske, att Blenda blir min universalarvinge. Jag vill emellertid försäkra dig, att jag skall söka göra det legat, som skall utgå till dig och din dotter så stort, som det är mig möjligt.

Domprostinnan hade rest sig. Han räckte fram handen.

— Det är mig pinsamt att i denna stund behöva tala om affärer. Mais que veux-tu — vad vill du väl? upprepade han sakta.

— Farväl, Roger. Hon gick förbi honom, lämnade rummet.

Handen sjönk. Han satt framåtlutad, stödd mot sin käpp. Han nickade några gånger, nickade

150