Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


bejakande åt sina tankar. Och han smålog för sig själv, smålog som en gammal, trött människa gör, glädjelöst och lugnt, utan hopp och utan oro.

Asterisk.svg

Toni sprang upp till fru Enberg, han kom med andan i halsen.

— Det är slut, det är över, det är bra! Allting är bra, skrek han. Han har rest, han kommer icke igen! Det var herr Per, som gjorde, att han reste. Å, tack åt herr Per!

— Tala tystare, Toni! Hon har somnat.

— Sancta Maria, har hon somnat? Ja, barnen, Lovisa, de äro lyckliga. Tänk — nu sova de båda! O ja, det har varit svåra dagar för dem. Stackars gosse! Men nu är allting bra. Är icke Lovisa glad?

— Jo — jag är glad.

Han trevade i mörkret, och hans händer träffade hennes feta, uppsvällda ansikte.

— Du är ledsen, därför att gossen skall resa? Han förstod, att hon grät. Men hennes snyftningar ljödo som tunga, mödosamma, krampaktiga andetag. Han kunde knappt förstå hennes sorg, själv var han så vettlöst lycklig. —

— Han skall skriva till Lovisa, varenda dag skall han skriva. Och Lovisa skall skriva. Och jag skall skriva och berätta allting om honom. Jag skall lära att skriva riktigt vackert om honom. På det sättet skall Lovisa icke bli ensam.

— Nej, nej — —

— Lovisa blir icke ensam, Lovisa blir icke ensam! återtog han otåligt.

Nej, jag blir icke ensam, upprepade hon.


151