Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


En lång stilla, vilande tystnad kom över dem. De kunde höra den sovande flickans lugna, jämna andhämtning.

— Det är bäst, att Toni går nu, Jakob kunde vakna.

— Ja, jag skall gå. Och tveksamt: Lovisa — vill du lova mig en sak? När du säger farväl åt gossen — gör det icke för svårt — —

Han lyssnade efter svar. Han var rädd, att han gjort henne illa och sträckte ut sina händer för att finna henne.

Ur mörkret — långt, långt bortifrån tycktes det honom — hörde han hennes röst:

— Nej — jag ska inte göra det svårt för honom.

Asterisk.svg

Vickberg stod inför sin herre. Han sade:

— Kommissarien bad mig framföra hans vördsamma tack till ers nåd. Han fann ersättningen alltför rundligt tilltagen. Dessutom bad han mig hälsa, att saken efter herr Pers vittnesmål fått ett helt annat utseende. Och att han icke vidare hade någon som helst anledning att befatta sig med densamma.

— Nå, så — det var en förståndig krummelur. Var god och hjälp mig, jag vill promenera mig en smula.

Och hans nåd vandrade omkring i sitt bibliotek, petade på sina böcker, strök dem över ryggarna, tog ut den praktfulla Corinne, bläddrade, ställde åter in den.

— Hör nu, var snäll och tänd lampan på skrivbordet.

— Ja, men ers nåd tänker väl inte —?


152