— Si så, si så, gör som jag säger! — Hör nu, Vickberg, vad ska vi göra med honom, gossen? Han talade genom den öppna dörren. Vickberg kom. I handen höll han ännu den kolnade tändstickan, som han betraktade med allvarlig uppmärksamhet.
— Ers nåd — jag har hört att fadern — det vill säga Toni — önskar ta honom med sig till Italien.
— Det var tusan! Vad säger Enbergskan om det?
Vickberg höjde beklagande på axlarna.
— Va ska hon säga? Jag tror icke, att hon har något att invända.
Baron Roger stultade omkring och stötte med käppen.
— Jaså, di krummelurerna — di behagar göra sina arrangemanger utan att fråga mig till råds?
— Ack, ers nåd, det är ju bara en önskan —
— En önskan, ja. Va fan — jag hade också en önskan. Hade jag inte, vasa? Men det var ingen, som brydde sig om min önskan. Han stötte i mattan, piskade stolsitsarna.
— Ba! bröt han ut. Mig är det tout à fait égal. Och med en bister grimas tillade han: Huvudsaken är, att folk och fä inte bli skjutna här på Rogershus. Vasa? Vad tusan har jag med den där krummeluren att göra? Han må fara åt helvete, ifall det roar.
— Jag får således underrätta dem om, att ers nåd bifallit deras begäran?
— Underrätta dem bäst han vill. Men ska de resa, så ska de resa strax. Jag vill fördöme mig inte ha lösdrivare på gården. Förstår han, vasa?
Jo, Vickberg förstod.
— Och så kan han underrätta dem om — ifall det behövs — att testamentet är sönderrivet. Begriper han? I små, små bitar — —
