Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Även detta begrep Vickberg. Och han trodde icke heller, att Jakob väntat sig något annat.

— Jaså, han gör inte det? — Och för resten vill jag ha frid på gården. Alla utbölingar ska bort. Hur är det egentligen med den där Per, vasa? Kan han flyttas? I så fall får han ge sig i väg till Björkenäs eller vart tusan han vill. Och Blenda ska också till Björkenäs.

— Blenda?

— Jaha! bräkte hans nåd ursinnigt. Har du mistat hörseln, du dumme krummelur? Jag skall fördöma mig pracka på den där dumme Siedel allt vad jag kan. Hon får inte komma igen — hon får inte komma igen förrän i oktober. Jag kan också vilja ha frid, vasa? — Men den andra — den där dumma — va heter hon — Sara? Hon får stanna. Hon är dum som ett spån och spelar écarté som en riktig demimonde — hihihi. — Vet han inte av, att sådana där damer plär spela écarté?

Nej, det visste han icke, men han trodde baronen på hans ord. Och i sammanhanget härmed vågade han vördsamt fråga, om det icke nu vore tid att gå till sängs?

Nej — nej det vill jag inte. Hör nu, ge mig ett glas sherry.

Då Vickberg kom med vinet, hade baronen satt sig vid skrivbordet. Han hade papper framför sig och penna i hand.

— Hör du, Vickberg, det var en sak. — Om Jakob. — Ja, du kan säga det åt Toni. Du kan säga honom, att för gossens framtid skall det naturligtvis sörjas härifrån. Ja, jag menar — du förstår? Beloppet stipulera vi närmare framdeles.

Vickberg bugade.


154