Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


han sig med korslagda ben på filten, stoppade pipan, tände.

— Det är bra skönt att ligga häruppe, Jakob. Tycker du inte? Jag tycker, jag ligger så högt uppe — rakt uppe i luften — och ingen kan nå mig — mer än du. Sug riktigt, så kan jag se dig, då det blossar upp i pipan. — Å, så lustig du ser ut! Hör du, ska vi ta och stanna här uppe, tills den elaka gumman farit sin väg?

— Domprostinnan? Hon kan väl inte göra oss något ont? Varför är du rädd för henne?

— Jo, hon kan säga, att vi inte får vara så mycket tillsamman. Det säger Lena, att hon kan. Och hon ska vara så elak.

— Du är dum. Vi behöver väl inte bry oss om, va den elaka gumman säger.

— Det förstås. Men i alla fall — —

— För resten — om du vill, så kan jag be patron Siedel, att vi få hämta mat hos honom. Och då kan vi stanna här, hur länge vi vill. Vill du det?

— Jaa-aaa, slutade det i en lång gäspning.

— Sov nu, bylte!

Åter en lång gäspning, och redan började andedragen bliva lugna, jämna, en sovandes. Jakob lät huvudet sjunka bakåt och stödde hjässan mot britsens kant. Han lyssnade till det svaga surret och sände väldiga rökskyar upp i mörkret.

Plötsligt plumsade en mjuk, sömnigt slapp liten hand ned på hans uppåtvända ansikte.

— Jakob lilla — jag tycker allt om dig.

— Gör du?

Han kysste handen och lade den på sin axel.

— Gör du? upprepade han.


39