en brytning. Vasa? Han hade ett fördömt obehagligt sätt att blanda sig i mina angelägenheter.
— Nå så. Hm. Vi ska inte tala om det, nej. Salig människan — salig människan — har frid nu.
— Ja, ack ja. Men vilket slut, Roger! Mon dieu, vilket slut!
Baronen vred sig oroligt.
— Jaså? Det var svårt?
— Om du kunde ana! Och vem kunde väl tro, att det skulle taga en så grym vändning! Det började så oskyldigt med lite illamående, kräkningar, vapeurer — ja, alldeles som nu ditt onda. Vem kunde väl ana —
— Han åt för mycket.
— Inte mer än du, min bäste Roger.
— Vasa? Han! Han åt kopiöst! Han åt fördöme mig tre gånger så mycket som jag. Det är alldeles säkert det! Tre gånger!
— Ja, du är ju alltid så säker på din sak, käre Roger. Men du gjorde nog klokt i att vara lite mera försiktig i mat och dryck. — Och nu är du sextiofem år, Roger. Sextiofem! Du är nu tre år äldre än vad vår älskade far var vid sitt frånfälle — —
— Nå så, ja det är egendomligt. — Men säg — var det verkligen så svårt? Jag menar för Per?
— Ack ja! Och det var ju icke blott de kroppsliga plågorna utan även oron för oss. Ja, Roger — till dig kan jag säga det: han lämnade oss i fullständig misère. Ja misère! Herre gud, jag sökte trösta honom, jag försäkrade, att du nog skulle hjälpa oss —
— Ja, ja, har jag inte det?
— Jo tack, tack, dyre Roger! Men du kan ju förstå, att det har varit svårt för mig många gånger. Gud vare tack och lov att mina barn städse gjort
62
