Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

en brytning. Vasa? Han hade ett fördömt obehagligt sätt att blanda sig i mina angelägenheter.

— Nå så. Hm. Vi ska inte tala om det, nej. Salig människan — salig människan — har frid nu.

— Ja, ack ja. Men vilket slut, Roger! Mon dieu, vilket slut!

Baronen vred sig oroligt.

— Jaså? Det var svårt?

— Om du kunde ana! Och vem kunde väl tro, att det skulle taga en så grym vändning! Det började så oskyldigt med lite illamående, kräkningar, vapeurer — ja, alldeles som nu ditt onda. Vem kunde väl ana —

— Han åt för mycket.

— Inte mer än du, min bäste Roger.

— Vasa? Han! Han åt kopiöst! Han åt fördöme mig tre gånger så mycket som jag. Det är alldeles säkert det! Tre gånger!

— Ja, du är ju alltid så säker på din sak, käre Roger. Men du gjorde nog klokt i att vara lite mera försiktig i mat och dryck. — Och nu är du sextiofem år, Roger. Sextiofem! Du är nu tre år äldre än vad vår älskade far var vid sitt frånfälle — —

— Nå så, ja det är egendomligt. — Men säg — var det verkligen så svårt? Jag menar för Per?

— Ack ja! Och det var ju icke blott de kroppsliga plågorna utan även oron för oss. Ja, Roger — till dig kan jag säga det: han lämnade oss i fullständig misère. Ja misère! Herre gud, jag sökte trösta honom, jag försäkrade, att du nog skulle hjälpa oss —

— Ja, ja, har jag inte det?

— Jo tack, tack, dyre Roger! Men du kan ju förstå, att det har varit svårt för mig många gånger. Gud vare tack och lov att mina barn städse gjort

62