Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


mig glädje. Och nu äro ju gossarna så långt komna att de kunna vara mig förutan — —

Domprostinnan log vemodigt.

— Du kunde ha tagit flickan med dig.

— Lilla Malla? Ja — men vet du, uppriktigt sagt så blev resan ändå tämligen dyr för mig och Sara — —

— Sara! Sara! Va fan ska du släpa omkring med den där Sara för? Om du har så svårt, som du säger, så kunde du släppa Sara på bete på Björkenäs. Vasa?

— Du är så retlig, käre bror. Ack ja, så var det också med stackars Per, hans lynne försämrades med varje dag. Vredesutbrotten kommo allt oftare. Ack ja, att det skulle gå så. —

— Så har du ju också den unge mannens framtid att tänka på — —

— Unge mannen? Vasa? Honom har jag ingen del i. Var så god och fråga Enbergskan!

— Jag skämtar icke, Roger. Du har en oavvislig moralisk skyldighet — —

— Vasa? Fördöme mig, är inte du lustig, min söta Julla! Ska jag stå i ansvar för alla oäkta ungar på gården, så ska jag fördöme mig sätta hänglås för pigkammaren!

— Roger — du glömmer dig!

— Pardon, min söta! Men fördöme mig om jag tål någon inblandning — hm — nå så — —

— Ja, om måndag fylla vi sextiofem år — hm — det är inte så mycket, vasa? Men alltid något. Jag har tänkt, att vi skulle ha en liten fest. Vi ha tänkt inbjuda några — de närmaste anförvanterna. — Si, min söta — jag har tänkt ställa — hm — med detta jordiska. Ja, inte för ålderns skull — men någon gång skall det ju ske — —


63