Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Förvisso.

— Och så har jag tänkt, att våra närmaste skulle bevittna vår yttersta vilja. Unge Bergfelt — hm — och min söta systers herrar söner — —

— Tack, tack, käre!

— Jag ber, min söta — inga tacksägelser i förväg. Hi, hi. Testamentet är icke uppsatt ännu — —

— Skämta icke så! — Jag har något att bedja dig om mon très cher frère —

— Var så god!

— Om du, som du säger, tänker göra några dispositioner, så glöm, vad jag möjligen råkat säga dig om min och de minas ställning. Du får icke tagad en minsta hänsyn till oss — åtminstone icke i första hand. Du måste först och främst och allena tänka på din plikt mot Gud och mänskor —

— Vasa? Är du krummelurig? Plikt? Jag har fördöme mig inga plikter — —

Domprostinnan hade rest sig upp och intagande en ställning, en hållning, som passade för allvaret i hennes ord, sade hon:

— Jo, Roger — du har plikter. Jag har nyss antytt av vad art. Nu vill jag endast minna dig om, käre broder, att ännu har ingen kunnat förebrå en Bernhusen de Sars, att han svikit sin plikt.

— Vasa? Va fan säger du? Är du alldeles krummelurig? Aldrig svikit sin plikt! Vår salig farbror då, vasa? Julius Gustav Adolf Robert de Sars? Fördöme mig, rymde han inte med regementets kassa! Och förfalskade salig fars namn! Och hur han försörjde sin unge, ska vi väl inte tala om. Fördöme mig, hade inte Lovisa blivit en vanlig — gått — gått åt helvete, ifall inte far tagit hand om henne — —


64