Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Det är — C'est — Mais comme tu mens! Lovisa är syster till Hallingen.

— På mödernet ja, men gubben Halling ville inte veta av henne. Tusan heller! Har du inte hört, hur det gick, då salig far skulle tvinga Hallingen att ta reson, vasa? Hi, hi. — Va fan står du för? Sätt dig här! Den där krummeluren Vickberg står vid dörren och luskar. — Jo, sir du, min söta, det var så — —

Historien berättades och åhördes med samma intresse. Och historia gav historia. Den gamla krönikan hade slagits upp och visade sina mest delikata sidor. Syskonen fördjupade sig i pikanta mysterier, i befängda och lustiga minnen.

Äntligen hade man funnit något, som enade sinnena, ett samtalsämne, som kunde njutas i frid och gamman.

Till slut blev dock baronen alltför livlig, han sprang upp på golvet för att härma och illustrera. Ehuru domprostinnan fann det nog så löjligt och roande, ansåg hon sig nu likväl böra avbryta samtalet och tillkalla herr Vickberg. Syskonen skildes med ömhet.

Asterisk.svg

Samma morgon, alltså dagen efter sin ankomst, hade domprostinnan erhållit en så att säga officiell kännedom om det blivande testamentets märkliga innehåll. Hans nåd hade röjt hemligheten, sig själv till mycken förargelse.

Dagen hade börjat så innerligen fridfullt och oskyldigt. Klockan elva hade baron Roger begivit sig till systerns rum för att göra sin uppvaktning. Hans nåd hade fullständigt tillfrisknat från gårdagens illamående, men — ytterst försiktig så snart det rörde

5 Bergman, Testamente.65