Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


hälsan — hade han likväl avböjt domprostinnans förslag att göra en visit på kyrkogården, i gravkoret. Det föreföll henne vara en ohjälplig taktlöshet att icke så fort som möjligt göra detta besök. Men baronen, som hyste en obetvinglig motvilja för kyrkogårdar, förklarade, att man först borde tillbringa någon stund i biblioteket.

Även denna stund blev ett offer åt förfädrens andar. Bokskåpens allra heligaste öppnades av hans nåd själv, biträdd av Vickberg, och fram lyftes »memoarerna», de Sarska memoarerna, tre digra manuskript bundna i kalv med guldsnitt, med vapen och med foder i »couleurs de Paris». Syskonen togo plats mitt emot varandra på var sin sida om det avlånga läsbordet. Gardinerna drogos upp och åt sidan. Baronen, beväpnad med förstoringsglas, började bläddra. — Ja, sir du Jullan, det är fördömt intressanta saker det här. Nå, du har väl läst det mesta, ä? Men vi kunde gå igenom — låt mig se — här sir du — om salig kungen och hovet — —

Och under dryga två timmar sutto de båda syskonen och letade fram elaka lögner om döda människor. Liksom då moraliskt och kulinariskt ouppfostrade människor plocka tryffelbitarna ur en gåsleverpastej och rata den feta, skära läckerheten, så slukade nu deras nåder skarpt smakande skandaler och lämnade den hårdsmälta, pompösa filosofien all aktning men föga uppmärksamhet.

Hans nåd kände sig verkligen riktigt upplivad.

— Julla, du, det är fördöme mig riktigt trevligt att ha dig här. Vasa? Det är högst angenämt, min söta. Du kunde gärna stanna några dagar.

— Tack, käre Roger! Om du visste, vad dina ord göra mig gott! Ja, jag har ju också tänkt stanna några dagar. I morgon ha vi ju din födelsedag — —


66