Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Johnsson torkade porterskummet från läpparna med handens avigsida och snörvlade:

— Årrår, bror Vickberg? Ännu sova vi?

— Ännu sova vi tjugusju minuter.

Buden föllo, i spelarnas röster skönjdes intet tecken till iver eller spänning. De tre herrarna kände varandra i grund. Och varken Johnssons illsluga beskedlighet eller Tonis oförvägna bud förmådde öka spänningen.

Vickberg vände sig till sin kvinnliga granne och sade:

— Kan fru Enberg förstå, varför Toni ska ha en sådan otur i spel? Och tur i kärlek lär han ju inte heller ha?

Detta skulle vara en spetsighet, och Johnsson flinade högljutt bakom portermuggen. Men spetsigheten hade begagnats alltför flitigt under tjugu långa år, den hade förlorat mycket av sin skärpa. Fru Enberg stoppade strumpan i korgen, grep hårt i bordet och reste sig försiktigt på sina knakande ben.

— Nu går jag och tar fram filbunken. Försumma sig inte, Vickberg.

— Laga, att vinet är kallt, fru Enberg. I går påstod hans nåd, att man skulle kunnat koka kräftor i vinet.

Fru Enberg besvarade icke utmaningen. Hon strök sig långsamt och tungt över magen och vandrade ut ur rummet.

Herrarna fortsatte sitt parti med de flugsmutsade korten. Herr Vickbergs ur visade 2,15 och han hade alltså ännu en kvart på sig, innan han med lätta händer borde lösa nattmössebanden under sin herres haka.

Ett tungt åk skramlade uppför allén, stannade vid skiljovägen till uthus och rättareboning.


9